Mango till frukost. Det märks att jag är hemma i Taipei igen.

Här är det hett och kvalmigt. Idag ska vi få några åskskurar har de sagt. Vi väntar fortfarande. Det vore väldigt skönt! Jag har tagit ut den nygamla bärbara datorn på balkongen och sitter ute och surfar och skriver. Lyxigt!

Sverigevistelsen var fantastiskt rolig och väldigt stressig. Tre bröllop på tre veckor är ganska mycket.

Att anlända till Sverige var en kulturchock. Att köpa något på Pressbyrån är enkelt, men jag kände mig ganska fånig när jag stod med utsträckt hand för att få kvittot, och tjejen i kassan tar det från kassaapparaten, skrynklar ihop det och slänger det i papperskorgen bakom sig. Visstja, inga kvittolotton i detta land!

Efter ett besök på Ishotellet och en kort visit i Göteborg där jag åt en pizza med Jelena var jobbveckan strax över och Christian anlände, i sällskap med Marlboro. Peter och jag gick upp okristligt tidigt och mötte dem på Arlanda, där Marlboro kom på sin skateboard.

Nu var det dags för bröllopsrace! Första anhalt Göllingstorp, dit vi tog bussen. Efter ett par dagar där åkte vi till Fredriks och Brendas bröllop på Röstånga Gästgivargård i Skåne. Vi hittade dit på vindlande vägar och snart anslöt Anette. Vi tog svans på en annan bil till kyrkan där vi mottogs av en äldre man som sa "Hej, välkomna, jag är Jespers pappa!". Jag undrade vem Jesper var men tänkte att jag hört fel, han sa säkert Fredrik. Men nej, när Anette tog i hand upprepade han att han var Jespers pappa. Vi undrade en kort stund om vi var på rätt bröllop men när Jonas och Vivian kom var vi säkra på att det var rätt. Senare fick vi reda på att Fredriks storebror heter Jesper...

För oss var ju detta som ett "genrep" eftersom vår stora dag var en vecka senare. Vi njöt i fulla drag av att inte behöva ta ett handtag och nyttjade denna lättja till att involvera Jonas och Vivian i diverse hyss. Vi började förstås med skoleken för de nygifta på middagen. Av med skorna, en sko på varje hand (en av varje, förstås) och sen ställde vi frågor som kunde besvaras med ett namn. Mycket roligt att se hur samspelta de var. De fick godkänt.

Taiwanesiska bröllop avslutas alltid med att bröllopsgästerna följer med paret upp till rummet och utsätter dem för olika saker. Jag och Vivian smidde planer - hon var naturligtvis genast med på noterna, taiwanesiska som hon är - och hon och Brendas mammas bästa väninna stal nyckeln ur Fredriks jacka när han stuffade på dansgolvet. Tyvärr upptäckte han detta ett par timmar senare och bad personalen att ge honom en ny. Christian var uppmärksam och gensköt henne före receptionen och snart var det dags att bekänna färg.

Fredrik var inte överförtjust när han insåg vad som skulle hända. Han har varit med på en del taiwanesiska bröllop... De hade ett fantastiskt rum med en himmelssäng, perfekt för våra syften!

Paret fick krypa ner i sängen, med kläderna på. Vivian och jag höll upp ett lakan framför dem, och publiken fick stå på andra sidan. Lampor riggades så att man såg rakt genom (det röda) lakanet. Sen var det dags att önska plagg. "Jag gillar ju inte strumpor i sängen, så jag vill först se Fredriks strumpor!" var den första kommentaren. Snart hade vi sett de flesta olika plagg passera ut från lakanet och då var det dags för Vivian att ta kommandot igen.

Hon uppmanade den något generade, svenska publiken att önska ställningar. Inga förslag kom så hon gastade själv "Cowgirl" och det var bara för paret att lyda. Vi var ändå ganska snälla och lämnade dem efter bara några olika önskningar - att bädda om sin säng.

Tyvärr hade personalen trott att festen var över och dukat av allt från festsalen. Vi lyckades köpa några öl och festen fortsatte i ett annat rum. För de andra, vill säga. Som vanligt festade Christian och Anette vidare när jag gick hem och sov.

Det ledde, som vanligt, till att jag vaknade först och gick och åt frukost medan Christian och Anette sov som små grisar. Jag hade iallafall sett till att Anette fick sova i soffan...

På vägen hem från bröllopet stannade vi till hos Eskil och Margareta i Båstad för att diskutera hur vi skulle lägga upp ceremonin. Vi hade varit hos en mycket trevlig präst i Dalstorp och fått lite tips och olika texter vi kunde lägga in. Eskil var nöjd med våra val och vi satte ihop en fin ceremoni.

När vi åkt igenom Nittorp och snart var hemma i Gölingstorp sa jag "Har du nyckel, förresten?". Det hade han inte. Inte jag heller och svärfar var ju i Göteborg. Klockan var sju och vi hade hoppats på en middag bestående av smaskig pasta- och korvsallad och sedan slappa framför fotbollen på tvn. Inte då.

Vi valde att inte våldgästa Åsa och Kristofer utan åkte till Restaurang Tranan - Tranemos kinarestaurang. Om ni åker genom Tranemo och är hungiga, ta den lokala grillen.

Som tur var stod svärfar på gasen hem från Göteborg och vi var hemma strax efter avspark.

Tillbaka i Stockholm började det. Jakten på detaljerna. Smycken, vad skulle jag ha? Tårtan, skulle den bli god? Vem skulle fixa vad och vem skulle köra vart? Det mesta löste sig, och på torsdagskvällen åkte Christian och jag ut till Riddarhuset för att vara på plats i tid på fredagsmorgonen. Vi skulle haft med oss tårtställningen men kunden innan oss på Gourmandise hade inte lämnat tillbaka den... Som tur var hade hon haft värdshuset på Tidö i många år, så hon hittade till Fiholm. På fredagsförmiddagen var hon där och lämnade ställningen och vi kunde andas ut.

Då var tältet nästan redan uppe och Minna hade barrikaderat sig i källaren med blommorna. Bandspelaren stod på högsta volym "för att skrämma bort spökena" och hon hade det ganska trivsamt i den gamla köket.

Christian och jag körde till Eskilstuna för att hämta elpianot och handla lite. Tyvärr missade vi sista parkeringsplatsen och satt och deppade lite i bilen en stund. Tills jag tittade upp och såg vem som steg ur bilen som snott vår plats - Mikaela! En JC-kompis som jag inte sett sedan vi flyttade till Taiwan! Ut ur bilen, till hennes stora förvåning! Döm sedan om min förvåning när det visade sig att hon jobbade på samma skola som Johanna, som gjort menyn till bröllopet.

Vi utbytte nyheter en lång stund och Eeva hann ringa och fråga om vi snart var tillbaka.

På fredagskvällen hade vi grillfest på Riddarhuset. Vid det laget hade Thomas och Malin också anlänt och Malin ville provsminka mig innan hon gjorde den riktiga sminkningen inför bröllopet. Killarna fick fixa elden och maten medan jag satt och blev fin. Thomas som var utnämnd till fotograf för bröllopet lyckades dokumentera det hela, bland annat finns en fin bild på mig med stooora papiljotter i hela håret. Iklädd snygg röd fliströja.

När alla andra tröttnat och gått hem gick vi - Thomas, Malin, Christian och jag - in och fortsatte prata strunt och dricka vin och drinkar ett par timmar till. Dämpa nervositeten och berätta allt som hänt sen sist.

På lördag morgon var det full fart! Tack och lov finns det två badrum på Fiholm, annars hade det varit jobbigt. Vi sprang alla omkring på olika håll innan Malin fick ner mig på en stol och sa åt mig att ge telefonen till någon annan. Eftersom vi redan gjort det en gång gick det rätt snabbt, medan Francis kom med tårtan och Eskil, Niklas med Kalle och Laszlo och Minna fixade blommorna. Eeva och Figge arbetsledde och dukade i tältet. Allt skulle bli klart i tid!

När vi var snygga jagade Thomas och Malin ut oss på gårdsplan för att ta bilder. Nästan klara insåg vi att nu började gästerna komma! Jag, Christian och Eskil gömde oss i hörnrummet på övre våningen medan gästerna droppade in. Så kom den stora bussen - så hög att den nästan nådde upp till fönstren och vi hoppade snabbt bakåt. Snart var det dags och nervositeten ökade. Vi hörde hur musiken började spela och Eskil gick ut. Då kommer Peter och Marlboro knatandes över gårdsplan... Vi höll oss några extra sekunder så att de skulle hinna in i rökrummet där ceremonin skulle hållas.

Många höjde på ögonbrynen när Eskil sa "... fortsättning på en ceremoni som utfördes vid svenska ambassaden i Tokyo i april i år.". Jo, i juridisk mening var vi redan gifta, sedan vår tokyoresa den 16 april. Men det var det ju ingen som visste.

Efteråt skulle det kastas ris och Marlboro tackade oss genom att ösa ordentligt med ris långt ner i min urringning...

Middagen var jättegod - tack Johanna! - och trevlig med flera tal och överraskningar. Tårtan från Gourmandise var fantastiskt god och tog upp flädertemat som inletts med flädern i min bukett och fördrinken. Vi fick skära tårtan med en specialkniv som välsignats av biskopen i Västerås. Arbhage, kocken, lånade ut den till oss.

Snart dök bandet upp, Janke och Jocke. Vi hade lite problem med att hitta en bra bröllopsvals. När vi letade sång till ceremonin hade Christian hårdnackat vägrat "Båtlåt" och det var en av de låtar de brukade spela som bröllopsvals... Laszlo kunde ingen utantill och till slut valde vi "Sjösala vals" och det funkade finfint. Under dansen smög Anette bort till Eeva och sa "Christian sa att du lärt dem vals under veckan som gått. Jag undrar hur 17 du gjorde, för jag såg dem förra lördagen och det var katastrof!"

Bandet var kanon och vi dansade som tokiga hela natten, med ett kort avbrott för vickning. Maria fick igång festen genom att bilda ring och knuffa in folk i den. Då och då hoppade hon själv in och gick ner i spagat. Mycket uppskattat. Aja hjälpte till att få igång folk och allt var mycket lyckat!

Bussen kom och hämtade folk vid tvåtiden och när nästan alla åkt satt vi några kvar i fåtöljer och hämtade andan. Vid halvfyratiden tog Christian och jag bilen och åkte ner till Riddarhuset. Atott och Petter hade tack och lov varit för trötta när de åkte hem med Hugo för att busa inne i sovstugan så vi kom isäng utan problem. Att komma upp morgonen därpå för att åka till brunchen var lite jobbigare...

Den enda lilla malör på söndagsmorgonen var att vi låste in Hanna och Pär i stora huset. Ordentlig som jag är låste jag ytterdörren och hängde upp nyckeln på sin plats och så åkte vi. Nästan framme vid stora vägen kom jag på att de sov inne i gästrummet och ställde mig på bromsen. De hade inte märkt nåt men var glada att de inte skulle behöva leta reda på köksdörren för att komma ut.

Nästan alla gästerna samlades till brunch på hotell Statt i Eskilstuna och det var väldigt roligt att se alla igen. Vi blev lite förvånade när vi fick en applåd när vi steg in i rummet. Efter någon timme droppade folk av och vi satte fart mot Grythyttans gästgivargård för en minismekmånad vi fick av Eeva och Figge i present. Men... Vad 17 var det som lät? Var det verkligen vår bil? Vi gick ur och kollade baktill. Inga burkar. Framtill? Vad var det som hängde under bilen? En platspåse med en fantaburk noggrant fastknuten. Den enda inom synhåll var - såklart - Aja. Hon slog ifrån sig och pekade på Mats...

På Grythyttan hade vi fått en fantastisk svit med himmelssäng och en klädkammare med en divan i. För den som inspekterar påklädningen, kom vi fram till. Allt nyrenoverat och vackert. En flaska champagne, jordgubbar och en chokladtårta stod också och väntade!

Av någon outgrundlig anledning bestämde vi oss för att äta tårtan efter vår lunchtupplur, vid sextiden. Sedan tog vi en promenad och var vid middagsbordet klockan åtta. Vi bestämde oss för att ta även vinavsmakningsmenyn och så började maten komma in på bordet. Fantastiskt gott var det, alltihop. Vinerna var också väldigt goda och servicen perfekt. Efter fyra rätter var jag mätt, trött och full... Men vi fortsatte och satte i oss alla sju rätterna. Lite elakt tyckte jag nog det var att servera en Valhronachokladbrulée som sista efterrätt! Klockan halv tolv var vi definitivt de sista gästerna på restaurangen. Vi hörde hur de satte igång diskmaskinen.

Matfantast som Christian är ville han inte missa visningen på kokboksmuseet nästa morgon. Vilket innebar att eftersom vi ville sova så länge som möjligt så hade vi väldigt lite tid för frukost. Det var synd, frukostbuffén var helt otrolig. Där kunde man få många fler än sju rätter men vi hade bara tid (och plats) för ca fyra.

Det var väldigt roligt att få se Grythyttans matutbildning och dess kokboksmuseum. Vi hade en duktig guide som tålmodigt svarade på allehanda frågor. Nöjda gick vi mot bilen med en snapsbok under armen! Nu väntade livsmedelsbyn där man gör hjortronvinet vi druckit kvällen innan. Vi fick en specialvisning av vdn och nu hoppas vi kunna få hit deras viner till Skandinavien-festivalen nästa år!

Väl tillbaka på Fiholm väntade presentöppning! Det tog sin runda tid och vi fick massor av fantastiska presenter, tack alla!

Nu! Tänkte vi. Att nu var det slut på stress och jäkt, ingen mer rundspringning i affärer efter diverse saker, klänning, blått strumpeband, skjorta etc. Men icke. Rundspringning slapp vi någorlunda (bara tvätta klänningen, köpa lite böcker och annat vi ville ha med oss hem) men nu var det dags att träffa alla igen. Dagarna fylldes av luncher, fikor och middagar, ofta fyra dejter på en dag. Därför var det nästan skönt att sätta sig på planet till Berlin på fredagen, för att gå på Thorsten och Wiebkes bröllop!

Berlin var jättefint! Vi hade fredagseftermiddagen till sightseeing tillsammans med vår kompis Sumee från Taipei. Eller, hon är från Kanada egentligen men vi känner henne härifrån. Vi såg Brandenburger Tor, Checkpoint Charlie och Ku'damm. Sen åt vi middag på hennes favvisrestaurang - tyvärr var inte favviskyparen där - och ramlade sedan isäng. Vi sov nästan alla tre på tunnelbanan hem. Tur att vi kom av på rätt ställe...

På lördagen var vi tvungna att gå upp tidigt och åka buss, t-bana, pendeltåg och tåg för att komma till Lübben där bröllopet hölls. Tur att vi hade sällskap med två tyskor som visste vart vi skulle. Iallafall nästan...

Bröllopet var jättevackert i rådhuset och de satt ner under ceremonin. Sen fick de skriva under ett papper och så var de gifta. Två gånger frågade ceremonimästaren om de verkligen ville gifta sig, lite sött.

Wiebke hade en jättevacker orange klänning och en orange lätt sjal som matchade hennes hår perfekt. Thorsten var superstilig han också. Sen var det buffélunch i närheten och därefter en båtfärd på kanalerna. Det var i gamla östtyskland och väldigt pittoreskt och vackert. Tack och lov var det vackert väder...

På båtfärden såg vi fyra storkar i ett bo, gissa om det nygifta paret fick gliringar? De försökte vidarebefordra dem till oss, men vi slog ifrån oss "Idag är det ER dag!"

Sedan var det lite fri tid så vi satt i solen och njöt av en öl och en glass. Superskönt att bara sitta och slappa! Roligt också att lära känna Sumee bättre.

Middag. Vid vårt bord låg en meny på engelska - små detaljer som fick oss att inse hur mycket Wiebke kämpat med att organisera allt! Det var väldigt god mat men något långsam servering...

Thorsten och Wiebke började med att presentera alla gästerna, ett trevligt grepp. Man fick veta varifrån de kände brudparet och någon liten detalj om de flesta. Om oss såklart att vi var svenskar, trots att ingen av oss var blond, och att vi gifte oss förra veckan.

Middagen gick över i dans, som dock var rätt trögstartad pga en urtråkig diskjockey som inte kunde läsa publiken vilket gjorde att dansgolvet understundom var rätt tomt, tyvärr.

Vi åkte med taxin som gick klockan två. Sumee slogs hårt i huvudet av jetlagen - hon kom ju direkt från Taipei. Dessutom skulle vi ju upp klockan alldeles för tidigt för att ta taxi till tåget till bussen till flyget...

Tyvärr fanns det inga direkta fligther till Stockholm på söndagar, så vi fick åka till Köpenhamn och byta plan. Det gick ändå rätt fort, vi var hemma vid fyratiden.

Kvällen gick åt till att skriva tackkort. Bara för att vi dagen därpå skulle upptäcka att det i Svea Rikes land inte går att uppbringa kuvert av rätt storlek. Alltså fick alla fina tackkorten åka tillbaka till Taiwan igen...

Väskorna packades och de kändes ganska tunga... Skulle vi få hem allt vi ville ha med oss? I kön på Arlanda var tjejen bakom oss fruktansvärt nervös - hon hade redan packat om sitt bagage en gång och diskuterade med en kompis på telefon om vad de skulle kunna lämna. Vi kom fram och min väska var grön, 18 kg. Christians däremot vägde 27, trots att han knökat ner ca 10 kilo i handbagaget. Hoppsan. Hon sa dock inget utan satte bara på en lapp "Heavy". Christian var supernervös och försökte gå sin väg redan innan vi fått boardingkorten. Vi frågade om vi fick sitta vid fönster och hon sa att vi var preseatade vid fönster på rad 22, precis vid utgången.

När vi klev på planet vinkade de oss åt vänster, inte höger. Vi hade blivit uppgraderade till business class och hade kanonsäten. Christian var övertygad om att det hade blivit något fel och lugnade inte ner sig förrän vi lyfte. Den enda nackdelen var att vi inte hade någon tv alls.

Det stora utrymmet till trots kunde jag inte sova. Det stack i armar och ben och jag läste mig igenom nästan hela natten. På planet mellan Bangkok och Taipei fanns det dock en fyrasätesrad ledig och där sov jag som en stock i tre timmar.

Hemma såg ut som vanligt. Fast basilikorna var döda. Vi unnade oss ångade dumplings till middag och sedan gick vi och fick varsin massage. Christian var lite skeptisk när hon gick på hans rygg, men vi sov som två stockar efteråt. Trots ACns extrema bullrande.

När Oscar såg mig på kontoret i torsdags blev han jätteglad - "Åh, jag trodde inte du skulle hinna hem, jag bjuder hela kontoret på karaoke-bar imorgon, nu kan ju du och Christian också komma med!". Oscars dotter är hemma på sommarlov och hon älskar att sjunga karaoke, så han bjöd in grannen, kontoret och Paul och hans fru. Vi kom dit vid sextiden och snart var vi uppåt 15 pers. Oscar hade två flaskor vodka och Paul en flaska 58%ig Kaoliang så vi förstod att det skulle bli livat.

Det började lite lugnt med att Raylene och Carin sjöng ett par sånger, varvade av Oscars fru och grannfrun. Sedan började det dock komma loss med Oscar som tog i för kung och fosterland och Paul som körde "My Way" med Oscar kompandes. Låtarna avlöste varandra och Ben rockade loss när jag sjöng "Blue Suede Shoes". Snart var det allsång - till och med Christian och Van sjöng - och vodkaflaskan var tom sen länge. Vi blev ändå inte så sena utan kunde åka hem innan tunnelbanan slutat gå. Tur var väl det, vi är fortfarande rätt slaka efter resan. Nu bestämde vi oss för att hänga upp lakan som gardiner, och sätta ACn på full sprutt, så kanske den inte lät så mycket. Det och öronproppar gjorde att vi inte vaknade förrän klockan elva i morse!

Hyresvärden var just här och kollade ACn. Killen de hade med kunde inte laga den, så imorgon kommer de från AC-företaget och kollar, går det inte får vi en ny. Den väcker mig ofta, trots öronproppar, så det vore ju trevligt.

Ett trevligt band spelar på the Living Room ikväll, så det blir nog sent ikväll också. Imorgon ska jag ägna dagen åt att sortera bilder och lägga upp dem på nätet. Det lär ta sin lilla tid.

93-07-27

Den gyllene regeln när man äter saker i Taiwan är "Fråga inte, ät!". Ibland måste man dock frångå den. Som när man står i cafét och ska köpa nåt gott till kaffet, till exempel.

Mathias hade drömt om ett wienerbröd hela eftermiddagen och jag gick med ner för att "titta". De hade smaskiga wienerbröd med antingen blåbär och vaniljsås eller persika och vaniljsås. Men de hade nåt annat skoj också. Det såg ut som en munk ungefär, med lite äppelbitar eller liknande som syntes genom hålet på toppen. De var säkert goda, men vi frågade ändå.

"Det är potatis i." svarade hon. Vi trodde vi hört fel. Potatis? "Potatismos, eller?" frågade jag, eftersom de ibland har sötpotatismos eller liknande i sina "bakverk". "Nej, vanlig potatis, i bitar" blev svaret. "Har ni lagt fel?!" undrade Mathias och då blev hon lite sned.

Nåja, men den där andra då, den som det såg ut att vara vaniljsås i? "Tonfisk" sa hon då. Jag skrattade så jag vek mig. Vi köpte två blåbärswienerbröd och tackade artigt nej när de ville ge oss en med potatis i, för att visa att det faktiskt var gott!

Mindre roligt var det när jag skulle öppna det stora "kylskåpet" igår. Kontoret ska byggas om helt och det är byggjobbare där nästan dygnet runt. Ett par väggar har slagits ut och de har flyttat på vårt enorma kassaskåp - kallat stora kylskåpet. Det väger säkert 200 kg och är en jättepjäs. Gammalt är det också och man måste låsa upp det med nyckel (som ligger i det lilla "kylskåpet") innan man kan vrida fram kombinationen.

Eftersom vi inte vill ha värdesaker framme bad Ben mig öppna det så han kunde lägga in lite grejor. Det är bara Mathias, Henrik och jag som har koden. Mathias satt i telefon.

När jag kommit ihåg koderna och slagit in dem tillfredsställande drog jag i den tunga dörren. Hela kassaskåpet föll framåt och dörren slog i golvet med hörnet före strax bredvid mina fötter. Men innan dess gav den min armbåge en rejäl smäll. Det visade sig att de som flyttat det ställt skåpet på två rullar och nu rubbades tyngdpunkten och hela skräpet vickade. Livsfarligt!

Armen värker fortfarande, ända upp i axeln, men nu kan jag iallafall lyfta den nästan ända upp till huvudet. Borsta tänderna är omöjligt, liksom att tvätta håret. Och jag som är extremt högerhänt, jag kan knappt hålla i nåt med vänsterhanden. Men tur i oturen att det inte var värre!

Nu har de lagat vår AC, jag sov som en stock i natt. Den låter inte mer än en liten fläkt, helt underbart!