Ibland är det tur att man tänker på vad man sätter på sig på morgonen, och ger sig en extra sekund att titta i spegeln innan man går på invigning av bilmässan.

Henrik är på Borakai och har semester och därför blir det mitt uppdrag att representera Sverige på invigningen av Taipeis bilmässa som går av stapeln vartannat år. Stor bilmässa betyder mycket folk.

Jag placerades längst fram vid VIP-borden och så blev det lite dansuppvisning. Sen säger de "Och nu kommer President Chen Shui-bien!" och det gjorde han. Från vänster. Där jag satt.

Skakade tass med den lille (1,65) mannen och var väldigt glad över att jag hade den lilla nålen med Taiwans och Sveriges flaggor på kavajslaget. Och att jag hade kavaj, förstås.

Sen var det ett par tre tal och sen skulle de rycka ner förhänget framför loggan och presidenten och andra dignitärer skulle klippa band.

Och jag var dignitär, så jag fick stå bredvid Nissans VD (tror jag) och klippa band!

Så idag har jag officiellt invigt TADA International Auto Show tillsammans med presidenten!

Det ni!

Nyårsafton var trevlig, People hade god mat. Men alldeles för kall luftkonditionering så vi gick till Champagne och firade tolvslaget. Fredrik beställde in fyra flaskor champagne och vi kände oss lite överväldigade. Men, som någon (och Ebba Grön, var det väl) sa "Det drabbar ingen fattig!".

Efter Champagne drog vi till Aliangs, vi och Wiebke. Thorsten hade tyvärr fått bädda ner sig med magsjuka, så vi blev bara tre. Aliangs var knökfullt men vi flirtade med den fantastiskt söte - och homosexuelle - bartendern och hade rätt skoj.

Nyårsdagen var seg och tillbringades mest i sängen. Vi knatade dock bort till Warner Village för att se på LOTR III men kön var ett par hundra meter lång - alla i stan är lediga, förutom de som jobbar i nöjes- och shoppingindustrierna.

Det blev shopping istället, jag fick en fantastiskt fin födelsedagspresent av mitt kreditkort, en A-Bomb-väska. Mycket snygg!

Christian muttrade något om "När slutar din födelsedag egentligen...?" men jag ignorerade honom glatt och viftade med min nya doggy-bag!

93-01-05

I lördags var vi med om något väldigt speciellt, som man i vanliga fall inte får vara med om som vanlig utlänning i Taiwan.

Fredrik och Brenda hade sin privata förlovningsfest, en tillställning som bara är till för den närmsta familjen. Dock har Fredrik ingen familj i Taipei så han hade bjudit in oss och Eva som ställföreträdare.

Så vi fick alltså föreställa brudgummens släktingar och dricka fruktte som Brenda serverade. När vi lämnade tillbaka kopparna lade vi fulladdade röda kuvert under locket... Dessa hade Fredrik tack och lov preparerat i förväg. Sen fick de ta på sig ringarna, bli fotade 18 miljoner gånger och sen var det lunch. Stooor lunch med hajfenssoppa och alla andra måste-rätter. 14 pers var det, mycket trevligt.

Den inbjudan tackar vi varmt för!

På kvällen skulle vi till Wiebke och Thorsten och göra avskedsmiddag för Thorsten. Chris var också där och vi skulle äta julklappslaxen. Problemet var bara att deras kniv inte ens gick att skära tofu med, så Wiebke och jag trotsade de sex trapporna och gav oss ut för att handla en slipsten. Som vi inte visste vad den hette, men personalen i allt-möjligt-butiken var van vid Wiebke och hennes mycket yviga förklaringar och gav henne genast en slipsten när hon sa "Min kniv går inte att skära tomater med, vad ska jag göra?".

På vägen passade vi på att köpa lite tomater och några extra potatisar innan vi varma och svettiga knallade upp för alla trapporna igen.

Som tack för hjälpen blev vi utslängda från köket och kunde tillbringa en timme i soffan tillsammans med varsin drink. Pojkarna gjorde fantastiskt fin middag och rullade de tunnskurna laxskivorna fint och strödde över kapris. Potatisomelett à là Chris och en stor sallad, sen var det middag!

Vi satt kvar till alldeles för sent och fnittrade hysteriskt mest hela kvällen. Kamerorna blixtrade men när vi har sett resultatet undrar vi mest vad 17 vi höll på med...

Igår berättade Christian i förtroende att laxen var färdigskivad...

93-01-06

I lördags kom ett sånt där telefonsamtal som man inte vill ha.

Det ringde vid tiotiden, när vi höll på att göra oss iordning för förlovningsfesten.

"Hej, det är Van." Innan han sa nåt mer hann jag tänka "Ajaj, du ringer från Guam, vad har hänt?"

"Vet du vad vår försäkring täcker?" var nästa sak...

Han ligger fortfarande på sjukhuset, men vi hoppas att han kommer ut imorgon. Han hade varit ute och snorklat på Guam där han var på semester med flickvännen och sparkat till en korall. På sjukhuset i Guam sa de att det skulle kosta mellan 300 och 500 USD att sy två stygn. Van hade inte de pengarna, så han la sig på stranden och väntade på flyget hem istället.

Sen fick han åka rullstol till flygplanet, och rullstol när han kom av i Taipei. Det var raka vägen till sjukhuset där man konstaterade ett fyra cm djupt sår rakt in i låret. Idag sa han att svullnaden höll på att gå ner, vilket den i vanliga fall ska göra efter 12 timmar med antibiotika.

Förhoppningsvis har de fått rent såret nu, risken med att skära sig på koraller är ju att de är giftiga och kan leda till att musklerna förtvinar. Det verkar dock som om han klarar sig med bara ett ärr.

Jag trodde att jag bodde i ett civiliserat land, men hej vad jag bedrog mig. Från dagens China Post:

Taiwan men 'reserve right to rape Chinese girls'
If Beijing refuses to remove its missile threat, Taiwan men reserve the right to rape Chinese beauties, a DPP lawmaker said yesterday.
In an interpellation session at the Leigslative Yuan, Hou Shui-sheng said what China is doing against Taiwan is "exactly the same as a savage trying to rape a civilized woman."
"Should Beijing fail to withdraw all the missiles targeted at us," Hou threatened, "our men should reserve the right to rape Chinese beauties."

Ursäkta mig, men hur fan tänker folk egentligen? Ok att det är valår och att DPP gör allt de kan för att reta fastlandet, men... Tack och lov för att partiet inte håller med utan kräver att han ska be om ursäkt, vilket han vägrar.

92-01-11

Nu har vi varit och hälsat på Van på sjukhuset ett par gånger. Först frågade han doktorn om han inte skulle få komma ut på onsdag. Då sa doktorn "Det är risk för att vi måste amputera ditt ben om inte svullnaden går ner, så jag tycker att du ska stanna kvar här!".

Van blev aningens blek om nosen och höll med om att han skulle stanna.

Sedan lyckades de få ner svullnaden helt, men i fredags tröttnade Van på att få såret rengjort två gånger om dagen utan bedövning, och bad dem öppna upp och rensa ut, så det gjorde de.

Nu har han fått dit datorn också, och lite böcker att läsa, så nu är det inte riktigt lika trist att ligga på sjukhus. Även om det inte är så jätteskoj.

Igår fick jag min födelsedagspresent av Christian, en helkroppsmassage och en ansiktsbehandling. Helt underbart skönt att bli ompysslad i tre timmar!

Sedan var det premiär för min senaste skapelse, Taipei Reading Circle, en mycket internationell boksalong med 13 medlemmar från åtta olika länder!

Vår första bok var "Brick Lane" av Monica Ali och den dissekerade vi igår på VVG, en väldigt trevlig restaurang. Det gick över förväntan bra! Vi diskuterade olika aspekter av boken och diskuterade mycket andra böcker och hade väldigt trevligt!

Vi kom också fram till att nästa gång väljer vi en bok som finns översatt till kinesiska, så att de kinesiska medlemmarna av salongen också hinner läsa klart boken och kan delta lite mer. Sumeeta erbjöd sig att hålla det hemma hos sig, och det blir också trevligt. Med andra ord en väldigt lyckad förstaträff! Nästa gång blir det något av Coetzee.

När Wiebke och jag sedan knatade bort till Eslite för att spendera ännu mer pengar på böcker upptäckte jag att vi i boksalongen i Stockholm verkligen har läst massor av böcker! Var och varannan bok är en boksalongsbok - Lolita, Mästaren och Margarita, Onåd etc. Boksalongen har blivit en väldigt integrerad bit av mitt liv, inte konstigt att jag saknar den så mycket! Jag hoppas verkligen att det vi får till här är ett bra substitut!

93-01-13

Idag har vi hämtat hem sjuklingen från sjukhuset, Oscar och jag. Vi lämpade av honom hemma, utan kryckor, och det dröjde bara några timmar innan han var inne på kontoret. Fast det är klart, har man möglat i en sjuksäng i tio dagar vill man nog inte gärna vara ensam hemma det första man gör.

Häromdagen gjorde jag en smärtsam upptäckt: jag gnisslar tänder på nätterna.

Jag letade reda på en tandläkare i närheten av hemmet och frågade om det skulle gå att få en bettskena. Visst, sa han, vi gör avtryck på momangen och så har du den troligen på torsdag, absolut senast på lördag. Så det gjorde vi. När han öppnade gapet på mig sa han naturligtvis, som även min svenska tandläkare sa "Du måste ta ut dina visdomständer".

När min svenska tandläkare sa det kved mitt bankkonto, så jag frågade hur mycket det skulle kosta här. "Har du sjukförsäkring?" frågade han. "Då kostar det 100 NT per tand." Det innebär ca 20-25 SEK.

Så jag tror jag ska beställa tid hos tandis efter nyår!

93-01-19

Nu är det nyår! Onsdag är nyårsafton och då ska man äta dumplings och ha röda underkläder på sig. Nu går vi in i apans år, efter getens. Apan är lite bättre än geten när det gäller att födas, så alla kinesiska kvinnor kniper för livet, precis som de krystade för livet i slutet av hästens år förra året.

Imorgon åker vi till Taidong på östkusten för att fira nyår hemma hos Lihui och Kunfeng och deras familj. De har lovat att det ska firas på traditionellt sätt med grisslaktning och annat - han är ju från bunongstammen! Det ser vi fram emot!

Vi är dessutom lediga ända tills på tisdag och det är verkligen skönt! Tillbaka i Taipei på fredag och sen ska det slappas ordentligt!

Vid nyår ska man kasta ut allt gammalt och trasigt och köpa nytt. Möbelaffärerna har sin guldtid och sopbilarna går överfulla genom staden, fortfarande glatt trallandes på Für Elise. Man har satt in extra sophämtningar och extra bilar som åker runt och tar hand om allt skräp - det är berg av gamla möbler, madrasser och annat på gatorna!

Staden börjar redan bli tommare och butikerna stänger. Från och med onsdag är vi stängda i fem dagar framöver - de som kan slår igen och åker hem.

Många har tagit ledigt måndag och tisdag och är alltså lediga tio dagar i sträck - otroligt mycket i ett land där man vanligtvis har sju semesterdagar om året.

Vid nyår ska man ge "hongbao" röda kuvert med pengar i. Tydligen är det viktigt till barnen speciellt, för Kunfeng sa "Min son kan säga 'Hej tant' och då ska man få ett rött kuvert!" Jag frågade om han kunde säga det, men då skrattade han bara åt mig, så jag gissar att jag slipper ge ett till honom.

Idag var Peter på kontoret för att intervjuas tillsammans med sin flickvän Marlboro. Det känns lite konstigt att intervjua folk som jag känner. Aningens underlig situation när de ska förklara hur de träffades och hur länge de varit tillsammans, när vi har diskuterat detta så många gånger över luncher, eller Marlboro ringt och gråtit för att hon saknat honom så mycket. Jag hoppas det går vägen för dem, och snabbt!

Det är ju inte jag som tar beslutet.

Tack och lov!

92-01-23

Det kan man kalla ett traditionellt nyårsfirande!

Vi tog planet ner till Taidong vid tisdag lunch för att hälsa på Lihui och Kunfeng. Det tar bara 50 minuter så landar man bland bergen i Taidong. Gröna berg och kullar, delvis höljda i dimma.

De var och mötte oss och vi åkte genast och åt lunch i stan. Det är som att bli nedsläppt i en annan värld. En småstad med låga hus, knappt ett enda högre än tre våningar. Förutom lyxhotellet i utkanten. Det ligger vid havet och vi såg ut över strandpromenaden under lunchen.

Stannade till på A'RE (vad nu det ska betyda) och tog en mjölkte och åkte sedan ut i bushen. De varnade oss för att de verkligen bor på landet, lugnt och skönt där man knappt ser en granne ens. Så vi såg fram emot ett lugnt och skönt nyårsfirande med massor av mat.

Dock var det en liten hake innan vi kunde komma in... Var det ok att vi tog en dusch först? Kunfengs föräldrar är lite nojiga över Taipei sedan SARS och alla som kommer därifrån måste först duscha innan de kan bli välkomnade in. Visst, sa vi, inga problem. Så vi började med en rituell tvagning och bytte kläder.

I kinesiska familjer är det viktigt vad man kallar varandra - åldern spelar roll. Alltså frågade jag Lihui hur jag skulle tilltala hennes svärmor och svärfar och hon svarade med en motfråga "Är de yngre eller äldre än dina föräldrar?". Mina föräldrar är äldre än Kunfengs, så det slogs fast att jag skulle använda "ayi" vilket betyder "pappas yngre syster" och "shushu" som alltså blir "pappas yngre bror". Sagt och gjort. Hade de varit äldre än mina föräldrar hade det blivit "bomu" respektive "bofu". Hade de varit min mors släktingar hade det blivit ytterligare fyra andra ord...

Krångligt det där. När Lihui gifte sig fick hennes svägerska sluta kalla henne för "Xiao Hui" (lilla Hui) och istället säga "svägerska" till henne. För respektens skull. När kusinen Likai kom och sa att hans kusiner var hans kompisar fick han en stark tillrättavisning "Nej, han är äldre, så honom kallar du inte för kompis!"

Tack och lov var lilla Binbin för liten för att ens kunna prata.

Binbin fyller snart ett år och naturligtvis satte Lihui snart igång med sin vanliga harang: "När ska ni ha barn?" Mitt vanliga svar blir "Vi måste ju gifta oss först, vet du väl!" och då förstår ni vad som kommer. Som moteld försökte Christian med "När ska Binbin få ett syskon då?" och tyckte att han prickat in nåt som fick henne tyst. "I år, hoppas vi!" blev svaret och då hade vi inte mycket mer att komma med.

Ayi frågade också om inte vi skulle ha en liten med oss nästa gång. Och de som kom och hälsade på med sin lilla son - egentligen var det Kunfengs lillebror som tog pojken med sig hem först - frågade också om inte vi också skulle skaffa en snart. Snacka om press!!!

Det har kommit en kallfront över Taiwan och vi tycker att den kan åka vidare snart. Kvicksilvret var nere i 6-7 grader och det snöade i bergen! Det är förbannat kallt när man varken har värme eller täta fönster. Tre täcken fick vi dock, så vi överlevde första natten. Andra natten fick vi en värmare som vi ställde bredvid sängen och då kunde man sticka ut näsan från täcket utan att den frös till is.

Massor av folk åkte upp i bergen för att se på snön men vi avstod. Vi har sett snö förut. Och dessutom hade de inga vinterdäck på sin nya fina Ford.

Nyår handlar mycket om att äta olika saker så vi åkte och handlade ett antal gånger. Vi köpte frukt, tofu, nya dörrmattor, mjölk, dumplings och mycket annat vi hade glömt. Lihui och Ayi åkte också och handlade grönsaker en masse på nyårsaftons morgon. Och lillebror kom med ett gäng raketer. Stora och små.

En annan tradition är att ge bort röda kuvert med pengar i. Vi hade med oss ett till Binbin, men inga fler. Döm om vår förvåning på nyårsaftonsdagen när Shushu kommer med två kuvert - till oss! Det hade vi inte räknat med! Vi fick sen förklaringen att man ger röda kuvert till den yngre generationen "för att sänka sin egen ålder". Som tur var hade vi massor av godsaker med oss, svenskt kokkaffe som de älskar, en kaffekvarn och bönor så de kan få det oftare och dessutom en burk Fiholms-peppisar, så vi hade gett tillbaka lite ändå.

Kuverten sitter nu på kylen som våra första mottagna röda kuvert, och pengarna köpte vi precis middag för!

Att skrämma bort den onda års-anden är också en viktig del av det kinesiska nyåret. Års-anden är otäck och äter små barn, men är rädd för rött. Att jag råkade vara klädd i rött från topp till tå var alltså mycket bra, trots att det skar sig enormt mot mitt nyfärgade hår.

Vi fick hjälpa till med att dra bort gamla klisterlappar och sätta upp nya. Det är tecken som sätts över dörrar och fönster, både enstaka tecken och långa bårder. Mycket fint blev det! Alla fönster måste ha ett tecken, gärna uppåner så att när man säger "våren är uppåner" låter det som "våren kommer" i ett av det kinesiska språkets otaliga språkvitsar.

Under tiden vi klistrade gjorde Shushu iordning offergåvorna. Ett helt litet bord dukades upp utanför dörren och ett uppe vid familjealtaret. Det var papperspengar och frukter, olika sorters kött och några grönsaker. Papperspengarna brände vi sen åt andarna så att de skulle ha något att handla med däruppe i andevärlden. Dessutom brände vi bilder av ankor, kossor och annat så att de skulle ha något att köpa, också. Vi fick hjälpa till, för Lihui sa att andarna säkert bara blir glada över att det är fler som bryr sig om dem, trots att de är utlänningar.

Sen var det dags för smatterbandet så att års-anden inte skulle våga komma till ett så bullrigt hem. Det är ordentliga smällare i smatterbanden och Shushu sprang för livet när han hade tänt på. Vi var inte riktigt beredda på hur högt det skulle låta... Årsanden lär inte våga komma dit, iallafall! Inte till grannarna heller, tror jag.

Sedan blev det stor middag med lamm-hotpot, mycket noga tillagad utan lök. Löken och den starka pepparn låg i en skål bredvid och vi hade kollat alla ingredienser på såser och sånt för att se att det inte var lök i - Christian tål inte lök. Mycket gott var det och vi åt i ett par timmar. Vänner och grannar tittade in då och då och fick lite mat, eller bara satt och pratade en stund.

Sedan var det väldigt viktigt att vi var vakna ända till tolv. Och också viktigt att vi duschade före tolvslaget - för att vara rena inför det nya året. På nyårsdagen ska man helst inte duscha, eller använda vatten över huvud taget, det är nämligen vattengudens födelsedag. Alltså ska man inte diska. Inte heller ska man sopa golvet, för då kan man råka sopa ut lyckan.

Så vi satt och pratade, åt pumpafrön, drack te som lillebrors fru lagade till och försökte ignorera Likais höga skrik om att han ville ha smällare. Han hade fått röda kuvert av morbror och farfar hade lovat att gå och köpa smällare till honom. Alla barnen från Likai som är 5 år och upp till tonåringarna sprang omkring med smällare. De vuxna köpte också ett gäng och vid tolv gick vi ut för att smälla dem.

Lillebror hade köpt en megabomb, en sån som de har vid professionella fyrverkerier (nästan) och den var väldigt vacker. Men den hade sönder stolen han använde som avskjutningsramp. Den kostade 170 NT. I Sverige lär den väl kosta 400-500 SEK, skulle jag tro.

Nivo och hennes familj var i stan - de bor i vanliga fall i Hedemora - så vi fick prata svenska och äta Djungelvrål och Gott&Blandat som Dennis glatt bjöd på. Djungelvrål är väldigt roligt att bjuda kineser på!

Vi gick och lade oss vid ett-tiden, i det lugna och tysta Chulai. Trodde vi. Grannarna sjöng karaoke och alla barnen smällde smällare fram till klockan fyra. Sen sov de någon timma och började igen vid sjutiden.

Byn de bor i är en Bunun-by, det bor bara folk från Bunun-stammen där. Så varje morgon, av någon anledning, pratar byäldsten i en megafon över hela byn. Naturligtvis klockan sju, oavsett om det är nyårsdagen eller vanlig torsdag. Den här dagen sa han att det var tävlingar på skolan, så vi gick dit efter frukost.

Kunfeng var domare i volleybollmatchen och de som spelade hade nästan roligare än de som tittade på. Stort jubel varje gång någon träffade bollen och lika stort när någon missade. Tanterna som inte spelade satt och tuggade betelnötter och drack vin. Gubbarna som spelade var glada om de höll sig på fötterna och hade mössan kvar på huvudet när de försökte träffa bollen. Samtidigt som alla barnen och hundarna sprang omkring över hela skolgården, inklusive in på planen. Glatt och otvunget men de tyckte vi var lite konstiga som inte ville vara med.

Vi var naturligtvis sevärdheter vartän vi kom. Som Christian sa "Jag kom på att jag här är lika exotisk som en svart person i Länghem." och så är det ju faktiskt.

Vi lånade moppar och åkte runt i det svindlande vackra landskapet och när vi var tvungna att fråga om vägen kom småpojkarna rusande för att se vem det var, men stannade tvärt när de såg våra långa näsor och konstiga vita hy. För att inte tala om språket vi talade, inte var det kinesiska, inte taiwanesiska, inte bununska och inte ens engelska! Helt oförståeligt!

Moppeturen var otroligt skoj! Första gången jag körde vespa själv. Vi tog en väg upp i bergen och åkte tills den tog slut. Fantastisk utsikt över dalen och bergen och den sparsamma bebyggelsen. Byarna ligger utströdda här och var bland de blommande rapsfälten och de gröna risfälten. Vi ville inte åka hem igen men eftersom det var så bitande kallt vände vi hemåt efter ca 90 minuter. Vi var isbitar och det tog många heta tekoppar innan vi tinade upp.

Då tyckte Kunfeng att vi skulle ut och åka lite bil, han ville spela boll och vi kunde ta bilen. Återigen upp för en pyttepytteliten väg tills den tog slut. Ner igen och över en torr flodbädd. Fram och tillbaka i den vackra naturen innan det var dags att, motvilligt, vända tillbaka och hämta upp Kunfeng som nu sprang omkring själv i mörkret på basketplanen.

Denna dag var det dumplings till middag. Och stekt fisk, stekta ärtor, fiskbullar och soppa, förstås. Man kan ju inte äta bara en sak. En lustig sak i kinesiska hem är att det oftast bara finns en, eller kanske två, spisplattor/gaslågor. Det innebär att man gör maten allteftersom och ställer fram, och när den sista rätten är klar är den första kall och de däremellan ljumna i varierande grader. Då äter man. Det är fortfarande fantastiskt gott, men det vore trevligare att få allt varmt.

Lillebrors fru satte sig även idag och kokade te till alla som ville ha, och även till dem som inte ville ha. Hon trivs vid tebordet, tydligen.

Jag gick och la mig lite tidigare, men väcktes snart av de nya bomberna lillebror hade åkt och köpt. Det lät som om halva huset exploderade, och sen lät det som om himlen rasade ner på taket - när allt skräp kom ner över huset. Christian och Kunfeng tog en tur med bilen för att kolla på dem som spelade mahjong, men eftersom det regnade så var det ingen som satt i templet och spelade.

Idag är det Lihuis och Kunfengs bröllopsdag och det firade vi med att åka upp i bergen och titta på Shushus kålodling. Rätt häftigt att gå i bergen och inte se mer än oländig terräng, svänga höger och plötsligt stå i ett stort kålfält! Christian undrade om det inte fanns en massa djur som åt upp kolen för honom. "Jodå", blev svaret, "Kaniner finns det ju. Och aporna tar ju en hel massa!" Inte riktigt det svar Christian hade väntat sig!

På vägen ner såg vi en daggmask stor som en normal svensk snok! Vi mötte också en kille på väg på motorcykel upp i bergen. Han hade en jättestor skarpslipad kniv i bältet. "Den dödar jag bergsgrisarna med!" sa han rappt när jag undrade. Tjuvjakt, minsann!

Vi åkte också och tittade på morbrors kycklingodling - kycklingarna går fria här! De springer omkring på ett jätteområde och blir mycket goda. Nästan alla kycklingar i Taipei köps från östkusten och här har man ingen fågelinfluensa. Så de hade slaktat sex kycklingar och skickat till Lihuis föräldrar på Penghu, så de skulle slippa köpa hemsk västkustkyckling. Eller som mannen på marknaden sade, när jag tolkade åt Sveriges Radio förra helgen "Det där är McDonaldskycklingar, de går inte att äta!"

Sen tog vi planet hem till regniga och kalla Taipei igen. Mätta och belåtna och nöjda med vårt kinesisk-bununska nyårsfirande.

93-01-29

Idag har jag varit på min första taekwondolektion. Jag kommer inte att kunna röra mig imorgon. Men det var skoj!