Matfestivalen rullar på. Det är tredje dagen idag och inte så mycket stort behövde göras. Bara sparka på ett par sponsorer, prata med Regent, skicka tusen mail med frågor till stackars Shirley, uppmuntra Ingrid som sitter på Regent, se till att hon fick kaffe, undervisa hela Antor-kommittéen om hur man äter smörgåsbord, upptäcka att min chef hade sagt ja till en sak som jag sagt nej till och försöka rädda ansiktet...

Till slut kom jag iallafall från kontoret och åkte iväg för att hämta den färdigsydda brudklänningen. Äntligen. Sen skulle vi äta middag och köpa bröd hos det tyska bageriet, men tog fel buss och åkte hem och åt på Burger King. Jag får ändå inte gå ner mer i vikt nu när klänningen är färdigsydd...

Måndagens middag gick bra. Likaså turistseminariet jag höll i på eftermiddagen. Jag hade planerat, bjudit in och var huvudunderhållningen. Rätt tungt men det gick fint. Alla var nöjda. Alla älskade filmen om Ishotellet. Mathias var en bra komframåsäj och Robert Tsai, en fantastiskt taiwanesisk guide, gjorde också ett bra jobb.

Efter seminariet var det middag. Jag hade slitit med denna middag ett tag, milt sagt. Det var extravaganza-middag med fantastisk svensk mat och otrolig svensk underhållning. Jag var rätt nervös när harpan inte kommit klockan halv åtta och de skulle spela kvart i nio. Kören som dök upp fick snabbt repa ett par låtar till, för säkerhets skull. Tack och lov kom de strax före åtta, de hade repat ett par timmar, därav avstängda mobiltelefoner.

Kören kom in och sjöng en engelsk sång och vi var lite fundersamma. Den andra sången var dock "Uti vår hage" på svenska. Den tredje "Tror jag trallala" och alla älskade dem! Anders och Xie Xuan var nästa på programmet och spelade i ca en halvtimme. Fantastiskt vackert med tvärflöjt och harpa. Att de i vanliga fall spelar i National Symphony Orchestra hade nog ett finger med i spelet också. Kvällen avslutades med en lucky draw och det första vi lottade ut var en klippning hos Diane. Louise drog första kortet och fick upp hedersgästen, en av Taiwans rikaste män som oftast sitter vid presidentbordet på fina middagar... Raylene knep det i handen och Louise drog ett nytt. Han fick en Kosta Boda-skål senare istället.

Allt som allt gick allt jättebra och alla var nöjda. Resebyråbranschen som var med var överväldigade över att få så fantastisk mat och otroligt fint program. De svenska företagen verkade nöjda, de också.

Faster är i Hualien, tror jag. Jag har inte hört av henne sen hon åkte i måndags. Men hon har det säkert bra. I lördags kväll var vi och åt en hel massa sjömat tillsammans med Kaitlin och Patricia, vilka tyckte faster var helt oooootrolig som åkte omkring runt hela jorden när hon var så väldigt gammal. Och hoppades på att de skulle kunna göra samma sak när de blev lika urgamla.

Efter maten gick vi för att äta is på Monster. Monster - eller Mönster som det står - är superberömda för sin is. Isflis med mangosås, eller jordgubbssås eller möjligen kiwisås. Om man inte slår på stort och tar ett fat isflis med alla såserna på en gång! Det var hysteriskt lång kö men vi fick ett bord. Sätter man urgamla faster vid ett bord och säger åt henne att morra lite är det inte en kotte som vågar komma i närheten. Hon som är "sixty..." [visar upp en hand med fem fingrar] och lite till. Rena urkvinnan enligt alla kineser som dessutom har en väldig respekt för äldre människor.

Söndagen spenderade vi på palatsmuseet tillsammans med Alfred och hans Theresa. Efter museet, som tack och lov var under renovering och nästan helt avstängt, åt vi lunch och fick vänta ett tag medan den kraftiga åskskuren drog förbi. Vi lär inte ha vattenransonering i år, det kom nog 15-20 mm på tio minuter. Sen gick vi till urbefolkningsmuseet mitt emot. Det var roligare och Katta gillade det skarpt.

93-06-03

Igår när vi kom hem lät pumpen. Det gör den när grannen eller vi använder vattnet, så jag noterade men brydde mig inte så mycket. När den fortfarande lät när vi skulle gå och lägga oss, två timmar senare, började jag undra. Dessutom var det ett konstigt ljud i vardagsrummet, "kachinkkachinkkachink..." som inte hördes när man öppnade fönstret. Nu började jag fundera lite. Vi vill ju inte ha en vattenläcka till...

Jag gick ut i trappuppgången och fick syn på grannen under - han som har samma pump som vi. Han kollade om det läckte någonstans hos honom och kom sedan upp. Vi hittade vilken vattenmätare det var som stod och spolade - men vilken lägenhet hör den till? Det var fem olika vattenmätare... Han knatade ner alla trapporna och frågade grannen på första våningen, som sa att det nog var vår. Jodå, när vi skruvade på huvudkranen slutade vår pump att låta. Men var rann vattnet?

Christian och jag lutade oss ut över balkongkanten för att titta ner. Det porlade i stuprännan ovanför våra huvuden. Men... Det regnade ju inte? Mystiskt! Det porlade och det brusade i pumpen. Och det regnade inte!

Vi gick ut på taket bredvid vårt, där det inte står något påbygge. Och klättrade upp på stegen till trapphuset. Och upptäckte att det stod en vattenspridare på taket, som sprutade vatten och sa "kachinkkachinkkachink...". Två mysterier lösta. Men ett mysterium kvarstod: Vilken kran var det som var öppen, så att vattenspridaren började spruta?

Jo, Marissa hade varit här på morgonen och städat och hängt upp ett par saker på en vinkelrät sak som stod ut från ett rör. En kran... När man drog den lite förbi mitten startade den vattnet, istället för att stänga av det. Den ska tejpas.

Nu vet vi att vi har en vattenspridare på taket! Det är ju en trevlig vetskap. Om det blir olidligt varmt kan man sätta på den och kyla ner plåttaket lite, och få aningens svalare inomhus. Och nu vet vi vad det är som kan låta "kachinkkachinkkachink..." ibland också.

Vi återfann faster idag. Hon har varit borta några dagar och inte svarat i telefon. Fanny som just nu har det rätt jobbigt med både kidnappning och dödsfall var lite orolig. Men faster brukar ju klara sig själv. Det jag var mest orolig för var att hon skulle komma försent till middagen. Irene och Corbett ville bjuda på middag ikväll.

Så ringde hon, äntligen! Jodå, hon hade det finfint, hon var på inrikesflygplatsen. Hon hade varit på Green Island. Tagit tåget till Hualien, hyrt en bil av en flicka vars engelska ordförråd bestod av "pushy, pushy" när faster frågade hur man åkte framåt och bakåt, och låste bilen. Lämnat till flickans man, som inte ens kunde säga så mycket, i Taidong. Tagit båten över till Green Island, hittat en tant att sova hos och fått låna en scooter att fara runt på. Badat i varma källor och fått gröna fräknar i hela ansiktet. Mycket nöjd var hon.

Nu är hon och Christian på jazzkväll hos Corbett och Irene. Vi får väl se när de kommer hem ikväll...

93-06-08

Matfestivalen är över. Faster har åkt hem. Vi har tagit bröllopsfoton. Puh!

Fredagens nationaldagsmottagning var banal i jämförelse med måndagens övningar. Det enda var att slåss med en jäkligt envis sponsor som nödvändigtvis skulle roffa åt sig dubbelt så stor plats som de betalt för.

Isskulpturen som hotellet gjort, föreställande ett vikingaskepp, var helt fantastisk! Tack alla vänliga människor som hjälpt mig med bilder av skepp.

Mottagningen gick som en dans. Viceministern kom i tid, nästan. Henrik talade föredömligt kort och så även viceministern. Kören sjöng Uti vår hage och Tjuv ska du heta. Sen var det fantastiskt smörgåsbord med fina svenska flaggor i. Gravad lax och ål, köttbullar och Janssons. Allt fanns och allt gick åt. Gunnar och Micke hade gjort ett hästjobb och det med den äran. Alla kom och talade om hur gott det var, även de som i vanliga fall enbart äter sitt eget lands mat.

Vi kom därifrån vid tiotiden, tillsammans med en jättebukett blommor och lite annat smått och gott. Inte så mycket mat, men datorer och annat. Nästa morgon var det nämligen dags för nästa evenemang. På vägen upp i trappan sa Christian "Aldrig att jag går upp dessa trappor en gång till idag!!!". En kvart senare ringde Mathias... "Ska ni bara dit och vända... Okejrå!" Christian höll i och för sig sitt löfte, han var inte tillbaka från Plush förrän klockan halv fyra nästa morgon.

En av Volvos största återförsäljare här i Taipei, Advancer Motors, skulle ha en tillställning på lördagen. Katta skulle baka pepparkakor, kören sjunga och jag tala om turism. Stort event som skulle hålla på hela dagen. Katta och jag gick upp okristligt tidigt och gick och tog oss en stabil frukost på en pannkaka med ägg, bacon och tomat. Smaskens. Sen till Regent för att hämta pepparkakor och attiraljer. Vidare till Volvo för att sätta igång.

Ingenting är enkelt när man gör sånt här, men det gick ändå rätt bra. Assistenten - en fin Kitchenaid - funkade, ugnarna funkade när vi kommit på att det fanns ett överhettningsskydd som slog av dem när de blivit varma, kokplattan likaså. Snart började folk troppa in och kören inledde med fantastiskt vackra sånger. Henrik pratade och några till. Sen var det kakdags. Många flockades kring faster där hon stod i sitt fina förkläde och fixade peppisar. En dam försökte förstå vad kardemumma och nejlikor var på kinesiska och snart hittade vi ett kinesiskt recept.

Dagen framflöt ganska lugnt, jag behövde inte göra så mycket mer än att assistera faster när någon sa nåt hon inte förstod. Snart var det dags för mitt eget tal och det gick väl sådär. Publiken var inte riktigt vad jag var van vid men jag höll snällt låda i en halvtimme ändå.

När jag kom tillbaka till pepparkakorna hade faster en hel fabrik på gång. Full med barnarbetare. Alla barnen ville, efter att de blivit målade i ansiktet, baka egna pepparkakor. Det var mycket kreativitet som flödade, lilla Brian gjorde ett berg och hans syster en fin kaka som hon gav bort till "farmor" som alla barnen instruerades om att kalla faster. Brian ville inte gå hem, han var inte klar än! När han äntligen, efter två timmars hackande på pepparkaksdeg var klar, ville han naturligtvis ta med sig konstverket hem. En hög smulor var inte riktigt vad hans föräldrar ville ha i den nyinköpta Volvo XC90:an så han fick vackert lämna det kvar.

Katta pratade svenska med barnen och de kinesiska. Det funkade finfint! Alla föräldrarna var mycket nöjda.

Vi fick skjuts hem tillsammans med 15 kilo attiraljer som blivit över. Det var tungt uppför trappan... Christian hade varit och köpt lite grillkött så vi avslutade kvällen med att vila våra trötta fötter vid grillen. Mycket trevligt. Fördrinken var mörk rom med persika i, det kan rekommenderas!

Faster är ju alltid pigg på upptåg så det bestämdes att vi skulle erövra Elefantberget tidigt på söndagsmorgonen. Det var Christians förslag och i hemlighet förbannade jag honom, men gick ändå med på att gå upp klockan kvart i sex nästa morgon, för att åka bort till Elefantberget.

Det är ju alltid trevligt att gå i bergen, så även denna söndagsmorgon. Det var tät trafik på vägarna och många hejade glatt på oss. Katta fick stor användning för "dagens ord" - god morgon på kinesiska. Vi vilade en stund och gick sedan på de fotmasserande stenarna. Hela vägen upp till tumberget tog vi oss, mycket bra gjort! På vägen ner tog vi en liten omväg som var mycket vacker.

Vi bestämde oss för att knata hem, istället för att ta bussen, och på vägen titta in hos vår gamla frukosttant. Mycket god frukost som vanligt och när vi satte oss ner sa Katta "Jag tror inte jag kan resa mig upp efter frukosten!". Då hade vi varit i bergen i över tre timmar... Hon lyckades ta sig upp men det hasade betänkligt om träskorna den sista biten hem. Trappan upp till hemmet var nästan oöverstiglig - The Never Ending Stairs kändes längre än vanligt.

Vi hann i stort sett bara hem och duscha innan Katta skulle ta bussen till flygplatsen. Hon bestämde sig för att trots allt lämna kvar sin kavel. Tur var nog det, kom vi fram till när vi släpade hennes från början lätta bagage nerför trapporna. Hon som knappt shoppat alls hade nog lagt på nästan tio kilo i bagaget. Inte riktigt lika mycket som Minna shoppade här, men bra nära!

Sen var det bara en sak kvar att måsta göra på söndagen. Köpa skor till mig. Bröllopsfototagningen var inplanerad till måndagen och jag litade inte på att de hade skor i min storlek. Vi gick till fina varuhuset men insåg snabbt att det var värdelöst att slänga ut 2000 NT på skor jag skulle använda en gång. Inte var de snygga och inte var de sköna. Så vi gick till nattmarknaden istället och hittade två par skor, både snygga och sköna, för sammanlagt 580 NT. Kap! Strumpor fick jag också och Christian tre slipsar. Nöjda begav vi oss hemåt.

Måndagen så. Nu var det bröllopsfototagning hela dagen. Christian hade en enkel match: mäta ben och armar, prova tre kostymer. Så, klart.

Annat var det för mig. I en och en halv timme provade jag klänningar, den ena gräsligare än den andra. De har ju ingen koll på hur en sån som jag ser ut i deras klänningar. En som jag provade gjorde att jag såg ut att ha större bomber än Pamela Anderson och det enda tjejen i butiken sa var "Åååh, vad jag avundas dig!". Suck! Jag syntes knappt bakom brösten!

Jag hoppade i och ur den ena klänningen efter den andra, i rekordfart. De hade inga gröna, vilket jag ville ha. Alla kinesiska mammor är nämligen överens om att grönt absolut inte passar på bröllop. De hade inga med ärmar, eftersom alla kinesiska flickor vill ha ärmlösa klänningar. De hade inga korta klänningar eftersom släp innebär att man får mycket pengar. Etc etc etc. Jag var snart gråtfärdig!

Till slut hade vi iallafall valt ut två klänningar och två hade jag ju med mig själv, så nu var det dags för sminkning och håruppsättning. Nästa oöverstigliga hinder. Hur fan ska jag se ut i håret? Som vanligt, uppsatt litegrann eller helt uppsatt? Det blev lite kompromisser. Sen kom storebror Tjockis - vår fotograf - och vi gav oss ut på jakt efter en bra kuliss. Alldeles bakom fotostudion hittade vi en och där blev det ett gäng fina bilder. Resten togs i studion med olika bakgrunder.

Orderna haglade:

"Frun, ner med hakan lite!"
"Herrn, titta på din fru!"
"Se lite ond ut!"
"Pussas!"

och vi gjorde som vi blev tillsagda. Klockan halv sex, sex och en halv timme efter att vi varit på plats var vi äntligen klara. Nu var det dags för middag och vi hittade Wang's steak på vägen! När vi lämpade in kostymer och klänningar i garderoben och sa "Vi har tagit bröllopsfoton!" fick vi en cocktail var i present - "Så ni vill komma hit och fira er bröllopsdag i framtiden!" - och en hiskelig fotoram när vi gick. Maten var sådär, helt ok förutom varmrätten, paradnumret.

Vi tänkte avsluta kvällen med att se på Shrek på projektorn men nåt hade blivit fel i senaste ominstallationen av datorn, så Shrek var lila. Vi struntade i honom och testade Vänner istället. De var gröna...

93-06-09

Idag var det en man på kemtvätten som kände igen mig. Jag hade aldrig sett honom förut, det var jag helt säker på. Han sa "Jag såg dig på tv häromdagen!" Tydligen hade något av de tre tv-bolag som intervjuade mig på presskonferensen för matfestivalen visat inslaget. Mannen sa "Ni gjorde nån reklam för nån europeisk mat eller nåt." Han hade inte en susning, men han kom ihåg mig!

93-06-11

Jag trodde jag bodde i en storstad. Jag kände mig som en i mängden. En person som tar bussen till jobbet, bussen hem igen. En bland alla andra. Jag har bott här så länge att jag känner mig hemma, helt enkelt.

Icke sa nicke. Idag var jag på banken för att fixa lite saker. Tjejen som expedierar mig, som jag säkert träffat någon gång förut på banken, säger "Visst åker du 292 till jobbet?" Tja, det kan jag ju inte neka till. "Men det har du inte gjort så länge, har du just flyttat?" Skyldig, där också. "Och så går du på där före tunnelbanan, eller hur?".

Tji fick man. Alla känner apan. Jag har ingen aning. Alla ser likadana ut.

93-06-13

Igår försökte jag hitta en urmakare som kunde laga Figges gamla fickur. Jag gick till klockområdet i Taipei som Oscar rekommenderat men där var det bara klockgrossister och de bara skrattade åt min antikvitet. En betelnötstuggande man fick fram att det låg en riktig urmakare en bit bort, så jag gick dit.

Urmakaren tittade på min klocka, öppnade den och sa "Ojojoj, den här har historia!". Sen sa han att axeln var trasig och att det var en del grejor som behövde bytas. Det visste jag redan, det hade urmakaren i Sverige sagt och snällt skrivit på påsen. Så jag frågade om han tyckte det var värt att laga den och han tittade och tittade och funderade och suckade. Sen sa han att han måste kolla med fabriken vad det skulle kosta, för axeln kunde vara rätt dyr. Sen suckade han en gång till och sa "Nä, jag tycker inte du ska laga den. Spara den som ett minne, bara." Så den ligger kvar i väskan, trasig.

Igår hade vi inflyttningsfest. Igen. En riktig den här gången, med flera inbjudna än bara kontoret och Anette. Det kom en hel drös med folk, de första dök upp redan vid tretiden och hade med sig äkta Maotai till Christian. Han uppskattade det inte.

Det drösade in folk hela eftermiddagen, och de hade med sig vin, vodka och vänner. När vi blev hungriga ringde Carol Domino's Pizza och de dök upp en stund senare. Några timmar senare hade alla bytts ut så då var det dags för mera pizza. Folk drack duktigt av vodka och vin och öl, men vi har ändå mer sprit kvar hemma än vad vi började med. Mikes enliters Absolutflaska var svår att göra slut på...

Idag ska jag försöka komma igång med packningen - jag åker ju till Stockholm på onsdag! Finns på mailen, som vanligt, samt på den vanliga Sverige-mobilen 0709-83 89 13 om det är någon som vill ta en lunch/fika/middag eller så.

93-06-14

Nu ger jag nog upp mina försök att vara osynlig och vanlig.

Idag tog jag en lunch med min kollega från det schweiziska turistkontoret, en taiwanesiska vid namn Lucy. Jag har träffat henne en gång förut, för ca ett halvår sen när jag var och hälsade på Enrico, den schweiziska konsuln.

Vi skulle ta en lunch för att jag var intresserad av hur hon jobbar, vi sitter i samma sits på väldigt många sätt. Vi knatar bort mot de frajade dumplingarna och hon säger "Jag måste få gratulera, jag hörde att du ska gifta dig!" och jag funderar lite... Hur vet hon det? Hon är inte med i ANTOR, jag har inte träffat henne på länge, jag har inte sagt det till hennes chef som jag inte träffat sedan den gången på kontoret. Måste fråga! "Jag läste det i Taiwan Travel News!" blir svaret.

93-06-16

Mango till frukost. Lichi till lunch. Däremellan en persika, en papaya eller kanske lite ananas så länge säsongen varar. Jag kommer sakna de färska frukterna när jag åker hem.

Nu har jag resfeber. Trots att jag ska åka "hem". Det går nog över. Jag har bullat upp med böcker och lichi inför resan. Vi får hoppas att det inte blir som för faster, som skickade ett uppgivet mess från flygplatsen "Lichina slut, vad göra?" utan att de räcker lite längre. Till Bangkok eller så.