Henrik sa nån gång att Taiwan inte borde drabbas så hårt av fågelinfluensan. Det är ju ett av världens mest urbaniserade samhällen, de ordnar bussresor så att barnen ska få komma ut på landet och titta på en ko och en höna.

Det var innan de hittade på det senaste taiwanesiska vapnet mot fågelinfluensan (förutom att skicka frysta kycklingar över halva ön): skaffa en liten och söt kyckling och ha den hemma, och ät upp den om några veckor. Riktigt praktiskt att ha kycklingen hemma i lägenheten och sen kan man äta upp barnens kelgris.

Taiwaneserna verkar alltså helt ha missat svenska Smittskyddsinstitutets rekommendation att inte vara nära levande kycklingar. Fast Smittskyddsinstitutet har väl aldrig varit i Asien heller. Som Wiebke sa "Ok, jag ska hålla mig ifrån marknader där det finns levande fåglar. Hur ska jag ta mig ut på morgnarna? Ska jag klättra övet taken 500 m bort dit marknaden slutar? Hur ska jag ta mig hem sen?"

För övrigt är det en väldigt skojig dag idag. Det är bombhot mot 101:an och hela byggnaden (den är stor) är utrymd. Eftersom det regnar ser man nu bilder på en folkmassa som står precis utanför dörrarna på shoppingcentret och gömmer sig under det lilla utskjutande taket, för att inte bli blöta. Det är ju praktiskt att stå utanför en glasdörr som det finns en bomb innanför, eller hur?

Vi hoppas bara att den inte ramlar hitåt, för då blir vi också mos.

93-02-05

Idag fyller Lilla Syster Yster år. Hipp, hipp, Hurra!

De tog killen som bombhotade 101:an. Han hävdade att taiwanesisk underrättelsemedia hade hackat in sig på hans hjärnvågor och därför bombhotade han lite ställen i stan.

Fågelflunsan fortsätter att skrämma folk. Häromdagen var det en inspektör som blev förkyld efter att ha inspekterat en kycklingfarm. För att bevisa att han inte hade fågelflunsan dök han upp på en presskonferens igår, tog tempen och sjöng en sång (!) för att alla skulle förstå att han var frisk. I Sverige hade sjungandet troligen lett till den motsatta slutsatsen, karln måste yra!

93-02-06

Christian ringde igårkväll vid halvtolvtiden: "Vi är klara nu. Vi har plåstrat om Francis också, så nu tänkte vi leta reda på en buss och åka hem." Vid fyratiden damp han ner här hemma, rökig och krutstänkt. Flera hål i kläderna och hade andats in krutrök så det räcker för många nyårsaftnar framöver.

Att åka till Yanshui och bli skjuten på med fyrverkerier är ett folknöje på den här ön. Bilder kommer snart.

93-02-15

Lugn och skön helg. Egentligen skulle jag åkt och tittat på en fotoutställning som en av Fannys kompisar deltar i, men jag tog en brejk och gjorde ingenting hela helgen istället. Ok, jag tittade på 10 avsnitt av 6 & the City, men det jämställer jag med ingenting... En lång och trevlig brunch med Ola och Steph är otroligt trevligt och går under "slapphelg".

I torsdags lyckades jag äntligen synka min kalender med Hong Leis, och åkte för att träffa honom en kortis. Han skulle ge mig biljetter till invigningen av utställningen på Museum of Contemporary Art och jag tyckte det skulle vara kul att träffa en av Fannys sk Gemenr (uttalas gömör).

Han bodde i Taipei Artist Village och jag tog mig dit. Precis när jag står och frågar efter honom i receptionen kommer det en lång, korthårig och dyster kines och tilltalar mig. Han passade Fannys beskrivning på pricken, så jag misstänkte att det var Hong Lei. Vi tog en kopp te och han en cigg på hans rum och sen sa hans kompis, tillika fastlänning, att jag också skulle hänga på och käka. Det var några konstnärer som skulle äta tillsammans, sa de, och det var helt ok att jag åkte med. Så det gjorde jag.

Jag började tveka när jag såg restaurangen. En modern, liten och väldigt exklusiv restaurang i en liten gränd. Jodå, när vi kom in var det ett bord dukat för fjorton pers och vid ena kortänden satt chefen för MOCA Taipei. Hoppsan då, där kom jag, helt oinbjuden. Hon var snäll, eftersom jag nu var kompis till en av hennes inbjudna konstnärer, och lät mig äta middag med dem. Lite konstigt kändes det allt, men ju mer vin kineserna drack, desto gladare blev de och snart fick jag höra från flera håll att jag var mycket vacker.

Jag satt kvar rätt länge och log mest hela kvällen, över det absurda i situationen att sitta med berömda konstnärer, högt uppsatta dignitärer och inbjudna gäster - och inte vara inbjuden själv!

Hong Lei verkade dock rätt nöjd med min insats och skickade sedan sms till Fanny och talade om att jag var "hen hao" och "hen piaoliang". Det var ju trevligt.

Eftersom jag hade en middag på fredagskvällen skickade jag Wiebke med en kollega till öppningen av utställningen. Vi mötte henne sen hos Aliang och hon gillade också Hong Lei. På lördagen ringde han själv och sa att "Din kompis fröken Gu var mycket trevlig. Mycket mera öppen än du." Fanny - aka Pollyanna - hävdar att det är bra att vara lite sluten och mystisk...

93-02-23

Vilken fantastisk helg!

Vi var på invigning av ett nytt svenskt hotell i helgen. Det började med ett mail till kontoret från Green Computer som frågade om vi ville delta i invigningen av ett hotell de investerat i. De skickade med en bild som var oemotståndlig och eftersom jag numera håller i turism så tyckte jag det skulle passa bra. Sagt och gjort - jag ringde och vi fick höra att vi skulle hämtas upp i bil på fredagseftermiddagen och åka ner till Taizhong. Där skulle vi sova över natten för att sedan åka till Wushe där hotellet låg på lördagsförmiddagen. Sedan skulle det vara invigning, varma källor, middag och sen sova i det helt nybyggda hotellet. För att sedan ta en liten sightseeingtripp på söndagen och sedan vända kosan åter mot Taipei.

Christian dök upp på kontoret vid tretiden på fredagseftermiddagen, med väska och kostym i högsta hugg. Av någon anledning kom vi inte iväg förrän vid fem-tiden, vilket naturligtvis innebär helgtrafik. Det tog hur lång tid som helst att komma ut ur Taipei och eftersom vi tog motorväg no 3 (även kallad den andra norra motorvägen) så såg vi hela tiden 101:an och det kändes som om vi aldrig kom någon vart.

I Taizhong möttes vi av hotellets inredningsarkitekt och efter lite förvirring vid incheckningen (Nej, det är han som är min man, inte han) gav vi oss ut, fem pers, för att äta middag. Vi hamnade på en fantastiskt fin japansk restaurang som arkitekten kände chefen på, och fick en otroligt god middag med 7-8 rätter. Vi fick putta till Lennart - från Green Computer - då och då, så han inte somnade i soppan. Han kom ju direkt från planet och Stockholm. Efter denna delikata middag skulle vi ut och se en av Taizhongs finaste restauranger. Mr Lin blev bara aningens besviken när Christian och jag sa att vi varit där förut... Vi åkte till den vackra baren där vi varit med ANTOR och tog en rundtripp, sen åkte vi för att köpa en Starbucks-mugg till Lennart. Tyvärr var de slut, men vi fick se en koreansk restaurang där Mr. Lin hade gjort inredningen!

Morgonen därpå bänkade vi oss åter i Mr. Zhangs Volvo och började klättringen upp i bergen. Hotellet ligger på 1700 meters höjd och vägen upp är mycket smal och mycket vindlande. Vi var framme vid 10-tiden vid ett korsvirkeshus med svindlande utsikt. Vi trodde knappt våra ögon, från modellen av ett vikingaskepp i entrén, till uppstoppade svenska fåglar över till ett hotellrum som inte var av denna värld. Stort, ljust och luftigt, svenska allmogemöbler och trägolv. Stor balkong och ett underbart badrum. Christian bestämde sig genast för att ta med allt hem. Hela rummet.

Snart var det invigning och vi fick varsin blomma på kavajslaget och en sax att klippa med. Vi var ett stort gäng som klippte bandet och de röda ballongerna flög snart högt över hotelltaket. Efter ceremoni, tal och lunch var det "fri tid" i två timmar, före bad i varma källor.

Vi tog smitvägen ner till källorna, Lennart, Josef, Christian och jag. Den var inte bred, på sina håll var den nästan löjligt smal - nästan så man var tvungen att fälla in backspeglarna på volvon. Vi kom dock fram före alla andra och kunde spendera mycket längre tid på att irra omkring och undra vart vi skulle. Bron som går över till andra sidan floden var nämligen riven, listade Lennart ut medan Christian betalade sina badbyxor. Det gick dock en liten bil över, så vi tog plats i en folkabuss som totalt saknade stötdämpare. Väl framme lindrade det heta vattnet blåmärkena en del.

Vi badade i nästan två timmar, upp och ner i de omväxlande heta och iskalla bassängerna. Vissa hade bubblor, andra duschar. Baddräkt och badmössa var obligatoriskt, så numera har jag och Christian fyra badmössor hemma. Två i olika illgröna nyanser och två mer diskreta.

Middag, sedan, med speciellt inhämtad kock från Taizhong. Det som var godast var dock den fantastiska röran som Jennies mamma gjort till Christina som var vegetarian. Jag frågade mamma om det var lök i och fick svaret "Nej, absolut inte, hon är ju vegetarian! Varken lök eller vitlök, det äter inte vegetarianer!" så Christian kunde också äta.

Vi satt kvar länge, till klockan ett, och hinkade rött och vitt vin. Ett tips: om man spiller rödvin på sina ljusa byxor kan man neutralisera detta med vitt vin. Rött och vitt vin finns ju ofta på samma ställe, som Christina sa.

Klockan ett gav även jag och Christian upp och bara Lennart och Linda satt kvar. Till klockan fyra. Vi slapp första punkten på schemat - soluppgången från balkongen. Jeannie sa nämligen att hon kunde skicka mig bilder på den, så vi fick sova till klockan åtta och åka ut på äventyr i bergen klockan nio.

Äventyr var det minsann! Att dagen inleddes med totalt genomlös mage var mindre skoj. Jag skyllde det på det goda teägget jag ätit efter badet och hoppade glatt in i bilen ändå. På 3200 meters höjd var jag inte så kaxig längre. Den tunna luften slog ett järnband runtom min bröstkorg och inte blev det bättre av närings- och vattenbrist. Jag orkade dock fota ett antal kineser som inte bara kastade snöboll på varandra utan även snökockor. På vägen upp hade vi mött massor av bilar som hade snögubbar på motorhuven och nu byggde även vår inredningsarkitekt en på sin bil. Han hade aldrig sett snö förut och var lika lycklig som sin 10-årige son.

Vägen ner gick snabbt, lite för snabbt. Kurvorna var många och åksjukan satte snart in. Men det gick bra. Sen var det lite fika hos killen i det trekantiga huset och snart var det lunch och hemgång. Men först måste vi ju se till att se alla rum i hela hotellet! Vi fick låna huvudnyckeln och gick in i vartenda rum. Det är ett fantastiskt hotell! Man kan få ett stort rum med dubbelsäng, ett familjerum med dubbelsäng och en 120 cm våningssäng, ett fyrpersonsrum med två dubbelsängar och någon konstellation till. Alla rum utom ett har balkong!

93-02-25

Jag undrar om min mage har drabbats av en återkommande vårdepression. Vid den här tiden förra året var jag dålig i magen i en månad. Nu är jag det igen. Den här gången bestämde jag mig för att gå direkt till kiropraktorn, eftersom det hjälpte förra gången. Vi får se om det kan ge samma strålande resultat.

93-02-28

Anette kom på besök igår, och bor över i vårt lilla rum. Vi försökte ta oss till manifestationen "Rädda Taiwan" som skulle bilda mänsklig kedja över hela ön, men kom försent. Vi såg bara en massa folk med vikta papperskepsar, flaggor och armbindlar, men vi missade själva grejen. Nu när jag tänker tillbaka vet jag ju att den skulle vara klockan 2:28 eftersom den minns en sak som hände den 28 februari - 2-28. Men så kloka var vi inte då, och dessutom försökte ju Christian sälja en site till Kaldi, vårt favoritcafé.

93-02-29

Igår gjorde jag det jag skulle gjort för en vecka sen. Tog två imodium. Nu är jag nästan bra igen. Mår inte helt fint men har inte behövt rusa på toaletten sen jag tog dem.

Igår var vi också på Watersheds, och vinkade av någon. Egentligen skulle vi dit för att träffa Eric och Johanna och Anette går ju alltid dit så vi var där vid 11-tiden. Det var halva den yngre utländska kolonin i stan och en jäkla massa kineser också, så det var fullt. Knökfullt. Det gick knappt att ta sig till bardisken ens. Snart var det också lika mycket folk utanför som inne i baren - party på gatan. Vi var kvar till ett-tiden då baren gav upp och skrev "Beer only" på griffeltavlan - det var slut på sprit.

Vi lämnade Anette med nyckel, adress och höger- och vänsterbeskrivningar. Hon var lite tveksam men ramlade in imorse vid halv sex-tiden. Vi trodde hon skulle sova hela dan, men när vi kom ut ur duschen satt hon i soffan och sms:ade.

Fredrik och Brenda har varit på Osteria Rialto varje söndag de senaste två åren tillsammans, och innan dess var Fredrik där med kompisar varje söndag i 2,5 år, så vi bestämde oss för att följa med. Det var ett trevligt ställe med god mat. En promenix till Sogo och senare till 101 Mall avslutade Anettes Taipeiäventyr och vi vinkade av henne vid femtiden.

Ja, och så har jag fått min första text publicerad på Labyrint.